w e n n b o r n

Nu är det slutminuten för att lägga ett vinnande bud på originaltavlan bakom konvolutet på Py Bäckmans singel "Kär I Kärlek"!!

Nog är det väl någon som skulle vilja ha Bumps fina konstverk hemma på väggen? :)

Det är inte svårare än så...

Kort sagt så kommer vi framledes att dela den här bloggen som vi dela så mycket annat. Inlägg skrivna av WB kommer att ha ett [WB] i titeln, och inlägg skrivna av Nath kommer att ha ett [Nath]. Eller så kör vi med [W] & [ N]... kanske... Vi ska fundera på det..

jag bara kan bemöta
med att låta
fingertopparna snudda
vid hennes
läppar för att
ännu en gång känna
samhörigheten och närheten strömma mellan
oss

fingertoppar som blir till hela
händer, som blir till
kroppar
där man i innerligheten
omöjligt kan säga
vems som är
vems och kropparna till slut
inte längre utgör
ett hinder
för att själar ska
mötas men där mötet
fortfarande känns
fjäderlätt

jag vet inte om jag ska våga
le
men jag vet jag vågar
gråta
och jag vet att jag aldrig kommer
att få nog
för att det helt
enkelt är ett
underverk
som morgon efter morgon
sekund för sekund
ger
nya upplevelser
dom helt osannolika
som bara kan
upplevas när man smeker
ansiktet på

en ängel...

Foto: Bump

Foto: Bump

Hittade en "låda i en låda" - till bredden fylld och märkt "Strange happenings" och den var jätteintressant. Blandade kassettband och DATband. Dom förstnämnda var av varierande kvalitet redan när dom köptes - allt från gröna "Happy Tape" a 19.95:- på pressbyrån till "SuperDuperMetalLowNoiseHigDensitySuperMegaOutput" a 250:- [yeah - för ett kassetband].

Jag minns förresten den första CDR som inköptes, tror det var 1992, eller 1993. Den skivan kostade 800:- på Esselte, vi brände den i en GIGANTISKT stor CDbrännare från Kodak... och man ville gärna att det INTE skulle bli en misslyckad bränning...

Hursomhelst - jag hittade just en grön genomskinlig "Happy Tape" med några låtar från ett klubb-jam. Utöver märkningen på kassetten och en del fundamentala konklusioner från årtalet så har jag inga som helst minnesbilder av att det hela ägde rum, mer än att det räknats ut att det är ett av dom här tillfällena då det turnerande bandet besöker en lokal nattklubb efter den ordinare spelningen och blir tilllfrågade om vi inte vill lira - låna coverbandets prylar och bara jamma några låtar - med ett antal "standards/klassiker" som resultat... och det får bli som det blir. Tvivels utan hade vi skitkul, och ju mer fel [eller snarare konstigt] det blev - ju mer garvade vi troligen... Ett eventuellt intag av alkohol är inte - i motsats till det som normalt sett kallas "förberedelser" - att betrakta som totalt uteslutet...

Visst - det är inte 100% timing, inte 100% rent och snyggt, men det ska inte vara det heller. Nu mer än någonsin är jag spyless på alla "artister" som - efter veckovis av att [låta någon annan] klippa sönder det som räddas kan ifrån dussintals med försök att "spela rätt" - låter "perfekt" på platta men som inte skulle bli annat än den totala mussepigg-upplevelsen om man ställde upp dom på en scen under såna här betingelser; "Ingen vet egentligen, ingen bryr sig heller... egentligen - fuck it - its only rocknroll - antingen kan du lira eller åxå inte...". Just dom "perfekta" artisterna har ibland samtidigt begåvats med att tycka "allt låter surt och falskt", eller "bara generellt illa" så fort det kommer till "live rocknroll", och ibland får man känslan av att det inte rör sig om annat än ren avundsjuka som bottnar i att dom egentligen inte alls skulle hålla på med musik - egentligen...

Hågade kan gå till www.pybackman.se och sedan leta sig fram via "discografi/outgivet bonusmaterial/diverse liveinspelningar" och där hitta "Stages" [gammal ZZ Top klassiker - sån man vet hur den går när man är nånstans i mitten] och "Dust My Broom" [R.O.C.K.-standard som alla kan spela utan att ha hört den].

Kanske ett visst "övermått" av "klassiska rockriff" [jaja - dom haglar *host*] på "Dust My Broom", en tenderande lovikavante på nåt solo, och ett ganska intressant slut där "jag har inte en djävla aning" maskeras snyggt av fundamentala kunskaper i paralelltempon och sjuk humor model "det har ju ändå gått åt helvete..."

Trummor, bas, två gitarrer och keyboard, fundamental känsla om i vilken riktning man är på väg och en tentakel ute i glada vänners lag + lite distans till det man håller på med...

Det är inte svårare än så...

någonstans där ute...

Hon – som hade samma längtan som jag efter närhet, äkthet, värme, beröring och kärlek – både att ta emot och ge. Hon – som tyckte att jag är den Hon vill bli gammal med – ha en familj med – kanske skaffa en dotter – och kanske en dag kan den dotter jag har förenas med oss. Hon – som ville ha just såna härliga morgnar tillsammans – där allt som betyder något i livet kan samlas i en säng och bara “vara”. Hon – som jag vet – pga att Hon så tydligt visar det – ser det som så självklart att jag är den enda Hon vill vara med – som Hon så självklart och längtande kommer hem till istället för att ständigt söka nya vägar. Hon – som ser mig som enda alternativet att stå och hålla om i kön på en stormarknad, gå hand i hand på en gågata, eller sitta på en strand och se solen gå ner – eller upp. Hon – som så gärna sitter och pratar i timmar med mig – nära nära – och som frågar när Hon inte förstår – eller svarar och förklarar när jag inte gör det. Hon – som har alla dom kvaliteter jag uppskattar och söker hos en kvinna – och som anser att jag har några bra kvaliteter i mig. Hon – som ser ut och känns som “den”...

Någonstans fanns Hon... och helt osannolikt gav hon sig - precis som jag och i samma ögonblick - iväg på sin resa från helvetet... och vi hade den makalösa turen att gå i riktning mot varandra...

Om man nu tror på tur...

I går var även umgängesdag med dottern, men förutom en liten rundtur på stan guidandes Peter - det långväga semesterresande besöket som inte sett stan på över 7 år - tog vi alla det väldigt coolt i sommarvärmen och bara "var"...

Senare på kvällen hade sällskapet det oprenentiöst jättetrevligt på mymlans VM-balkong. Under en hel del skratt avhandlades i diverse tokroliga diskussioner allt från hypnagoga hallucinationer till relationer och allt tok som sådana, under vissa omständigheter, kan leda till...

Precis när jag tänkte posta det här la jag märke till vad mymlan skrivit - om att känna sig levande - och det var väl även min bottomline. För varje dag som går blir jag allt säkrare på att det faktiskt finns en "Den" och att jag älskar Henne...

Sara is da shit vad det gäller att hitta en massa märkliga pryls på weben [ni minns att jag är Ironman eller Catwoman va?]. Ja, förutom att jag gillar hennes blog i övrigt åxå och med spänning väntar på vad som ska hända med måsen, så har hon hittat ännu en pryl - nu någonting som översätter ditt namn till japanska Katagana.

WB blev tydligen "Bubu"... Bubu? Vad säger man? "Tack som faan"?

Nåväl... funderar på om inte den här skulle vara ett fint komplement till mitt "Mel C kors" - på andra axeln...

Jefligt snyggt - ett stort helvetes stenhårt kors på ena axeln och en mjuk fin symbol för kärlek på andra.

Det enda i rummet som avslöjar att det är långt efter lunch när jag vaknar är riktningen på den lilla strimma sol som kikar in bakom en gardin, det är nog den jag har vaknat av... Försiktigt - och egentligen ganska motvilligt - slingrar jag mig ur sängen utan att väcka... Jag smyger ut i köket, tänder en cigg och känner mig som en sork som för första gången på våren kikar ut i solen från sitt gömställe i underjorden och med en frisyr som Sid Vicious, Edvard Sissorhands eller kanske Robert Smith i Cure hade dödat för...

Botaniserar i kylen bland blandingen av egenodlade grönsaker "direktimporterade från Göteborg" [den godaste Ruccola jag ätit på flera år] och dom fynd vi gjorde under gårdagen hos torghandlarna - till slut har resultatet blivit nåt som jag vet hon vill ha - naturell Yougurt, flingor och tallriken kantad med färska svenska hallon och jordgubbar [en tallrik som verkligen doftar sommar], färsk apelsinjuice, en skinkmacka på färskbakat bröd och rikligt med tidigare nämnda Ruccola. Nästan så jag blir sugen själv och överväger att återvända till köket efter att ha avslutat min huvudsakliga frukost - 4 dl kaffe och ytterligare en cigg utan filter. "Kanske efter andra koppen" tänker jag... "När kroppen vaknat"...

På väg in i sovrummet med frukosten slår jag nästan på öronen. Gardinen har åkt ännu mer åt sidan efter att jag öppnade fönstret och det som för bara 10 minuter sedan var en liten strimma sol täcker nu halva sängen. Hon som igår somnade lika nära som hon fortfarande var när jag vaknade - där det nästan var omöjligt att skilja på vem som är vem - halvligger nu i sängen med hjälp av en extra kudde och tittar sömnigt mot mig med ett lågmält "hej".

Botticelli den gamla planksrykaren kan dra något gammalt över sina halvtaffliga änglar - han måste ha varit en klåpare utan dess motstycke, annars är det här vad han borde ha målat som Venus födelse, det vita duntäcket skyler dåligt kroppen vars mått får 0.618 att likna ett dåligt decimalfel och hade jag inte känt hennes värme och doft när jag vaknade hade jag trott jag drömde.

"Frukost?" säger jag... och det är ungefär vad jag får fram. "Älsk" svarar hon tyst... och tittar på mig som bara hennes ögon kan göra.

Jag funderar över om jag är i himlen, för jag har varit i helvetet och det känns förbannat avlägset...

Jag önskar mer än någonsin att min dotter fick vara med oss mycket mer, speciellt efter en sån här riktigt bra vecka. Visserligen blev det en ganska ordentlig bula när hon råkade ramla precis på "rätt" avstånd för att slå huvudet absolut klockrent i hörnet på en parkbänk, som om den saluförts av IKEA säkert hade hetat "Pansar" eller nåt liknande idiotiskt - betong och 2x6" typ - men bajs händer, eller som mymlan säger; "barn slår sig"... Ja jesus - jag minns när jag var liten...

En intressant aspekt på parklek - och på tal om gråt - är varför det lix fungerar "baklänges" med allt roligt och barn. Ju mer man leker, gungar, åker kana eller bara flingar runt i en grön fin park ju större blir protesten [i sämsta fall med tillhörande gråt] när det är dags att gå hem igen... ;)

Nån sa förresten att hon ser ut som ett typiskt trummisämne... Tveklöst älskar hon musik [just nu har hennes favorit varit en liveversion på "Con-Cordelia" från 1992 och jag håller med - den sitter som en badmössa] och hon har en nästan magisk talang om man lirkar lite - och det gör vi - leker med polyrytmer som Zappa skulle benämnt som "grooves with high statistical density", och lirkar... Försöker vara pedagosiska och lekfulla...

Warren Cuccurullo och Manu Katche...??
[Foto & © Nath]

Puss pappa![Foto & © Nath]

Stackars Nath blev tvångskommenderad [puss!] att sitta och spola igenom band medans jag har ägnat mig åt att digitalisera. Redan där - i själva överföringen - finns det fler variabler än allt, och ännu intressantare blir det när det ska göras "internetanpassat"; kvalitet på ljud och bild vs filstorlek. Nåja... högre kvalitet är att föredra framför att jaga filstorlek - det är i alla fall min ståndpunkt... Tyvärr är en del band ganska illa åtgångna och faan vet hur man ska fixa till dom. Video är inte riktigt min pryl egentligen... ljud kan jag "restaurera"... men film vete faan...

Va hålleru på med egentligen...?

Nästan förhäxad satt dottern i över en halvtimme med spegelbollen i handen - vände och vred och skrattade så hon nästan kiknade. Hon räknade snabbt ut att spegelbollen skulle vara i solen för att det skulle bli solkatter, gav mig mig bollen och sa ganska tydligt "boll" och "där" samtidigt som hon pekade i solspringan på golvet...

Solkatt... [Foto & © WB]