w e n n b o r n

Jag tänker inte ofta på det numera, för att inte säga aldrig, men i natt slog det mig... Den med Los Angeles-mått lite småkyliga natten. Tittar ut över "The Hills" från avsatsen utanför studion inhyst i ett slott. Paus i arbetet, och ett magiskt ögonblick under den stjärnklara himmelen tillsammans med David Garfield. Tid för en cigarr... Kanske en av dom absoluta topparna i livet, och så långt man kan komma ifrån nåt som mer eller mindre bara ville självdö så fort som möjligt. Men jag har faktiskt kämpat för att komma tillbaka efter den där satans smitthärden som drabbade mig 2003. För ett par sekunder tänkte jag tillbaka.

Alla djävla ord om att "vara på riktigt", "vara skapande", "speciell". Hennes djävla käft gick ta mig faan för runt. Fuck it bitch. Hon hade inte en aning om vad varken "på riktigt", "speciell" eller "skapande" var kan jag säga nu. "Sick Twisted Fuck" snarare. Patetisk kvarleva som fått ett par kryckor signerade tillverkanden "Autotune", och som "vill" skapa av den enkla anledningen att dels försöka ge vansinnet nån sorts existentiellt berättigande, eller slippa ta ett vanligt jobb för att hon helt enkelt är så satans missanpassad.

Jag ville försöka se saker från hennes perspektiv men jag inser nu att ingen annan "människa" kan få upp huvudet lika långt i sitt eget arsele. Jag höll på att dö på kuppen